I en värld som en soffipropp...

It was a while since i wrote anything... Opps, tänker visst på fel språk igen. Denna blogg brukar ju vanligtvis vara på svenska, men ack hur skall man komma ihåg en sådan detalj då det var år och dar sedan man skrev något.

 

I alla fall. Idag. Idag var en högst märklig dag. 

 

Började jobba i ottan, nästan. Morgonpasset på jobbet innebär till hälften städningspass.

Fick köra en special i ett område vid den stora entrén halva morgonen. Outhärdigt, hemskt är några välvalda ord här. Inte pga av arbetsuppgifterna i sig utan halva anledningen berodde på en viss dörr och den andra halva handlade om en tjej som åt på restaurangen.

 

Tjejen då ! Ja, man ska ju inte klaga på att ungdomar kommer och äter på restaurangen, men när de kommer dit själva och sätter sig precis brevid där man städar och storbölar i 2 timmar då är det inte bekvämt ! Kan inte hantera situationer som dessa. Jag kunde 1) ha gått och satt mig mittimot henne och börjat fråga ut henne under arbetstid eller 2) ignorerat att någon sitter och gråter småfloder av tårar 2m ifrån mig.

 

Mitt val blev dessvärre nr 2 av olika skäl och evigt velande mellan 1 eller 2. Lite okänsligt kanske , men jag fick tillbaka för mitt val kort senare denna dag vid mitt städande där. Vilket leder till... DÖRREN.

 

Dörrarna på min arbetsplats är dörrar som öppnas åt sidan när någon kommer i närheten. (Ogillas numera)

Väldigt nära en av dessa dörrar finns en utbyggd smal vägg som ska avskilja delar. Det som jag korkat nog utsatta mig för utan att tänka en sekund var att luta mig så pass långt fram så att huvudet var i läge med denna utbyggda vägg och utgången. Med huvudet där i mellan för att se bättre när jag städade insåg jag inte att dörren skulle öppnas när jag var så pass nära den. Det gjorde den, dörren öppnades. RAKT PÅ mitt bakhuvud så jag fastnade mellan väggen och dörren som fortsatte pressa mitt huvud inåt för att "öppna" mer. Var tvungen att pressa upp dörren med händerna samtidigt som jag satt fast. Skrek till som en stucken gris och vart så chockade av smärtan från det där att jag bara kunde stamma fram orden av hur ont det gjorde samtidigt som tårarna smög fram av smärtan.

 

Tjejen var kvar. Så pinsamt. Blå märken bakom båda öronen och ett sår bakom ena, men antar att jag förtjänade detta.

 

Den där slutade inte där dagen, men nu är det sängdags "öppnar " ju imorgon igen så hejdå.

 

Natti på er !

Im back, maybe.

/Soffan